Dagen började med att min ena katt blev sur när jag tog sovmorgon så hon bestämde sig för att promt väcka mig. Släpade mig upp ur sängen och gav dem mat. omöjligt att somna om, typiskt!

Försöker göra allt för inte tänka på Shane, men ibland kommer det o gör så förbannat ont och samvetet är helt svart.

ialla fall så ringde en kompis till mig. Hon och hennes kille skaffade en hund. Ett impuls beslut och de kom efter bara någon vecka fram till att dem inte kunde ge det liv den förtjänar. de ville att hunden skulle bo på landet med mycket lek och massa av tid från Hussen o matten. Dem la ut en annons på blocket där dem skrev som det var och skrev där också att pengarna är inte viktigt, det viktiga är hemmet det kommer till. Dem fick ett svar från en kvinna som senare kom hem till dem. Hon berättade att hon var sjukskriven och levde för sin hund. Hon bodde i hus och hunden skulle få all hennes tid. sen kom frågan om pengarna upp. Hon påstod att hon ville betala men hade inga pengar med sig och naiv som min kompis var godtog hon detta. Efter det började helvetet. I början var det mycket om pengarna att hon inte hade pengar, att hon satt in pengar (men självklart såg de inte röken av pengarna) och de fick aldrig tag i henne, hon stängde av mobilen och hörde aldrig av sig. Hon påstod sig i ett sms ha betalat för hundens veterinärsvård som gick på över 5000 kr. Hon sa att det var för att hunden var vanvårdad av min vän. Hon skulle dra in advokat också... Idag fick hennes kille ett sms där det stod att hennes gamla hund och deras hund hade bråkat och att hunden var skadad och blödde. hon ville att dem skulle komma och hämta hunden. men sedan när de skrev att dem skulle komma, då ändrade hon historia o sa att hon var borta hos en vän hela helgen o skulle inte komma hem förrän på söndag. Vi skret i det och åkte dit ändå. Dem har haft kontakt med polisen innan och de skulle komma idag för att tvinga henne att lösa detta problemet med hunden. Vi åkte alltså närmare 15 mil till hennes ort. ringde på dörren och en man kom till ett fönster. vi frågade efter Henne o han sa att han skulle hämta henne. efter en stund kom han tillbaka o sa att hon var ute med hundarna. Jag stod på ena sidan och vaktade så ingen skulle försöka ta sig ut huset där o sen var det bara att vänta. Vi hörde en hund som lät och hennes röst när hon tystade hunden så vi visste att hon var hemma. Polisen kom tillslut och knackade på. Inget svar... men efter en stund fick min kompis kille ett sms som sa: "jag är inte hemma". Men då svarade dem att hon fick komma nu för de stod vid dörren och tänkte inte gå innan hon öppnade. då skickade hon sms att de skulle komma upp och hon öppnade och sa att hon varit på toaletten och inte hört hur vi och polisen plingade på. Sedan sa hon att hon lämnat hunden till en man som skulle ta den till en annan stad för att träffa en instruktör. vi fick vänta säkert 1,5 timme innan hon kontaktade mannen och vi kunde åka dit. Oh ni kan inte förstå hur svårt det var att hålla sig i skinnet. Ville bara slå den människan gul och blå. Hon påstod att min vän och hennes kille var skyldiga henne pengar o att dem var dåliga människor som ljög om allt. den människan förtjänar verkligen ingenting gott! Så, efter mycket om och men så satt vi i bilen igen. då hade vi varit där i ca 3 timmar... klockan var nästan 21.00 och vi var hur trötta som helst alla. Vi kom till adressen och såg hunden. alla drog en lättnads suck... men då var problemet det att kärringen hade gett hunden till honom. så han kände sig lurad och ville ha kvar honom. ärligt talat så betedde han sig lite hotfullt o jag trodde det skulle bli ett rejält slagsmål mellan mig, min kompis och pojkvännen mot killen som fått hunden och hans tre vänner.. mer eller mindre tvingade gav min vän och hennes kille med sig o sa att de kunde ha hunden på prov två veckor. det kändes inte bra för dem, men vad skulle de göra? när vi var där fick killen ett sms där det stod att hon nu ville ha hunden tillbaka för min vän var skyldig henne över 4000 kr i veterinärskostnader. Ja, vi fick tillslut åka utan hund och med min vän och hennes kille deppiga. Kändes helt hopplöst men jag hoppas o vill verkligen tro att de ska ta bra hand om hunden. Han bodde i hus med sin tjej o två barn och hade en till hund som verkade må hur bra som helst. allt man kan göra nu är att hålla tummarna.

Är lättad, förbannad och dödstrött på en gång- ingen bra kombination. får slå på lite kuddar och låtsas att det är hennes huvud, den elaka kärringen!

var super noga när ni säljer djur, skriv kontakt och se till att göra uppföljningar.

god natt god natt!

Första gången jag såg den lilla svarta katten var hos en människa som bodde trångt och det märktes på katterna där att de inte hade det okej. När jag fick hålla henne så kände jag direkt att hon inte kunde stanna där. Egentligen var det min vän som skulle ha en till katt men hon ändrade sig och då ställde jag upp och erbjöd henne ett hem. Så skygg men samtidigt full av kärlek och tillgivenhet. Det var som hon kände stor tacksamhet mot mig och hon sov hos mig varje natt. Jag älskade henne min Shane. Efter några månader tyckte jag synd om henne att hon var ensam. Vi var nere och hälsade på min brors katter (han har två) Dem gick bra tillsammans och då bestämde jag mig för att skaffa en katt kompis till henne. Sagt och gjort- jag åkte och hämtade två- en kompis ville ha en. Vi släppte ihop dem men det gick inte alls. Shane kände sig trängd av de nya katterna och inte alls samma som med de andra katterna. Då bestämde jag och min bror att vi skulle lösa det på bästa sätt. Vi bestämde att jag skulle ta de två nya och han skulle ta Shane, han tyckte så mycket om henne. Självklart var jag ledsen men jag kunde inte ge tillbaka de två kattungarna- för de skulle avlivas dagen efter vi hämtade dem egentligen. Han gav Shane ett bra och tryggt hem. Hon växte och kom ut ur sitt skal. Hon litade blint på Oscar och älskade honom.

Efter ett tag ville hon gå ut och i början var han med henne, men efterhand så blev hon modigare och vågade vara borta ett tag. Igår var inget undantag, hon ville ut och Oscar släppte ut henne. På kvällen gick han ut för att leta efter henne. Hon låg utanför hans fönster. Han såg direkt att något var fel, hon reste sig inte utan låg kvar. Han lyfte in henne och det såg ut som hon var i chock. Jag kom dit och såg på henne och vi bestämde att ringa veterinären. klockan 01.30 var vi hos veterinären och lilla Shane låg där på bordet och andades så tungt och kämpade. Gud vad det syntes att hon kämpade. Veterinären tog röntgen bilder och han sa att bäckenet var lite flyttat. Han berättade att antingen gick det tillbaka av sig själv och de lär sig leva med det och har inte ont eller också kan man operera. Han gav lite kortison mot svullnad och lite vätske ersättning. Vi gick hem och min bror var vaken med henne. klockan 07 kom jag dit och jag såg direkt att hon var värre... Hon låg under sängen och bara flämtade. Hon såg på mig med dina gula ögon och det var som hon bad mig att hjälpa henne, men jag kunde inte. Jag kunde bara ligga där med henne och klappa på henne och prata med henne. ibland skrek hon till i smärta. Min bror ringde Veterinären och nu var det en annan veterinär där som hade sett på röntgen bilderna. Han sa att bäckenet var trasigt och att hon led hur mycket som helst. Om han hade träffat henne på natten hade han avlivat henne, men istället hade hon legat i hur många timmar som helst och lidit, kämpat för sitt liv. Min bror fick gå dit och hon fick en spruta. Självklart var det en sån lättnad att veta att nu var det över, nu behövde hon inte ha ont längre. men smärtan att veta att hon låg så många timmar och bara kämpade det kan jag inte komma över..... det är omöjligt!

Veterinären trodde hon hade ramlat från hög höjd och landat på bäcket. Sedan hade hon tagit sina sista krafter att dra sig hem för att hon älskade min bror och hon visste att han skulle hjälpa henne. Jag kan inte ens förstå hur hon orkade släpa sig så långt med söndrigt bäcken. Jag önskar det var jag, jag kunde lidit istället, inte hon... Hon var ju bara 2år och hade så många år framför sig. Saknaden är så stor och vetskapen att hon led så kommer bli tung att bära. hon är verkligen saknad vår vän Shane, vår lilla modiga katt.

Japp då har min kompis lyckats i ett svagt ögonblick från min sida att tvinga med mig på ett rave party. Hmm, jag måste varit full eller halvsovande när jag tackade ja till det.

Min kompis är ju expert, hon har gått en himla massa år men stackars lilla jag kommer att känna mig missanpassad och malplacerad jämte alla duracell kaniner som guppar fram genom skogerna.

Lyckligtvis fick jag en video från youtube från min kompis- där kunde man lära sig allt om hur man dansar rave. ett slags "rave for dummies".

http://www.youtube.com/watch?v=4SItPGEsjLQ

gå nu in allihopa och lär er alla sköna moves:)

Nu ska jag ta på mg neon kläderna och studsa hela natten med lite E ( he he, fördomar) skojar bara om E, drog är bajs;)

Japp, då finns jag här på stora nätet. Egentligen knäppt att jag startade en blogg, har verkligen ett av Sveriges vanligaste och för det mesta tråkiga liv men det är nyttigt har jag hört att få ut tankarna.

tankar är nämligen något som jag har gott om. De kommer hela tiden och jag har inre monologer och dagdrömmar- det är ett under att jag klarar att ha något umgänge med vänner och överleva typ 6 eller 7 jobb:)

 Jag kan  minnas många tankar o drömmar från när jag var liten. Men då hade man ju smått storhetsvansinne när man drömde om att bli prinsessa eller känd sångare(men det gör väl alla barn?!). fick ge upp dessa drömmar tyvärr, sjunger som en skata och någon prins har jag ju inte sett skymten av i mina kvarter. Men frågan är om drömmarna har blivit mer realistiska nuförtiden?! Något som är bra är ialla fall  att jag inte drömmer längre om "den perfekta kärleken" om DEN RÄTTA som ska komma och rädda mig från mitt trista liv och göra allt perfekt. Jag har insett om det är någon som ska rädda mig så får det bli mig själv. Men då kommer min Schizofrena personlighet in och förstör min vackra ego illusion. Jag är nämligen ena dagen min största hjälte- självsäker, klok och beslutsam. nästa dag så vaknar "andra Emma" upp och är en liten bitter, självplågande och tvivlande liten 14 åring som är övertygad om att alla hatar henne innerst inne. Det är jäklar i mig inte lätt att leva så ska ni veta och stackars min omgivning som måste höra på mig ena dagen säga- ja nu ska jag läsa till Arbetsteraput. Jag ger dem all fakta jag har googlat mig fram: måste läsa där och där i så många år. jag ska genast sätta igång med antagningsansökan. Och alla jublar och säger hur bra det är att jag satsar på något jag verkligen vill. dagen efter vaknar jag upp och börjar tänka: du lilla gumman, hur i helvete tror du att du ska klara univeristet när du knappt klarade av gymnasiet- du är ju helt galen! Så nästa gång frågar då min mamma eller någon vän hur det går med planerna om arbetsteraput och man får smått generad säga att man tänkt om (lite beroende vilken Emma som är framme) att antingen att man skiter i allt som har med universitet att göra eller också börja prata om ett nytt yrke som kommer bli perfekt o ge all googlade fakta om detta.

Shit, när man tänker efter är det ett under att alla står ut med en egentligen.

Förresten så om någon läser detta som inte känner mig börjar fundera på att ringa psykakuten så kan jag upplysa att jag i gymnasiet var hos en pyskolog. Satte mig i en stol och berättade precis hur jag tänkte o kände, tog kanske närmare 45 min att berätta. Efter detta tog psykologen ett djupt andetag och förklarade att jag var totalt normal, att alla kände och tänkte som jag. så, helt frisk och normal alltså...

 .... problemet är väl att jag måste döda en av mina personligheter bara. men hur är den stora frågan. kanske någon annan små Schizo person som kan svara mig hur man gör. Tacksam för svar snarast- måste ju ha gjort något innan gymnasie återträffen *ha ha ha*

nä nu är det slut på babbel från denna lilla flicka. kanske en sista fråga- vilken personlighet har gjort detta inlägg? fina priser att vinna;)

ps: jag menar inte att mobba folk med funktionshindret Schizofreni, det gör dem så bra i "Mina jag och Irene" så..

_________________________________________________________

Älskar förövrigt låttexter, inte hela utan stycken av dem. idag har jag snöat in på: timo Räisänens låt: Sweet Marie. älskar stycket: Were we still kissing when you knew that we were through? den är så jäkla talande för någon som är missnöjd i ett förhållande men för rädd för att gå så man fejkar och ljuger tills det en dag spricker och man måste gå för att inte själv gå under. fan akta er för kärlek, den spricker oftast och gör förbannat ont, både för den som blir lämnad o den som lämnar!

En kompis ringde mig och var besviken över en kille, tur att jag har massa absint här så vi kan supa skallen av oss och glömma världen för några timmar!